Torrmurar på ön Cres

På svenska, där man gärna komponerar ord genom att stapla dem på varandra –  som ett murbygge! – finns ett uttryck som passar väl in på de första intrycken främlingen kan få av den kroatiska ön Cres: ”bergtagen”.

Bergtagen betyder idag att bli hänförd i största allmänhet, men i den nordiska folktron innebar ”bergtagning” en föreställning om att övernaturliga väsen kunde lura med sig människor till sina boningar i berget eller under jorden, och sedan för alltid förändra deras sinnelag.

Den som anländer till Cres vattenvägen – så många andra vägar finns ju inte ! – blir ofta just bergtagen: av stillheten som råder så fort man lämnat fastlandet, av öns överväldigande dinosaurierygg som reser sig ur den klara vattenytan, och av det skiftande ljuset vars skönhet är … bedövande. Intrycken är så starka, inklusive för en skarp iakttagare som Nobelpriskandidaten och författaren Claudio Magris på besök på ön (Mikrokosmos, 1997), att man/han missar de intressanta och otaliga grå fläckarna utmed bergssidorna, fläckarna som får sluttningarna att se luggslitna ut, eller, som när de rinner ned för berget, får dem att likna uttorkade flodbäddar.

  Väl på land upptäcker man även andra grå formationer längsmed bergssidorna, ibland regelbundna, som om man skådar resterna av en antik boningsplats som blottats genom en arkeologisk utgrävning, eller, ibland, liknande gradänger på en antik teater där växtligheten håller på att ta över.

  För den som inte fortsätter att vara i vattnets, himlens och ljusets våld kommer chocken först då.

  Allt detta först osynliga, utgör arbetet av människohänder. Allt detta grå, är stenar som placerats där av människohänder! Miljoner stenar som grävts upp, lyfts och flyttats någon meter eller fler bort från sina ursprungsplatser för att bilda terrasser, inhägnader kring betesmarker och odlingslotter, markgränser, stenhögar, förrådshus eller rentav boningshus.

Ur jorden stiger ett bygge, utfört av några hundratals öbor, som är så överväldigande i sin envetna omfattning att man kommer att tänka på projekt av faraoniska dimensioner, i stil med pyramiderna eller den kinesiska muren.

  Och man kommer att tänka på Sisyphos. Förstås.

Sisyphos, antikens svekfulle kung i Korint som av gudarna straffades att bära upp en stor sten uppför ett berg bara för att få se den rulla ned igen, och som envist började om.

  Igen och igen.   

  Men i den moderna tillvaron vill reklammakare och andra gärna rationalisera bort människornas slit och vedermödor. I en av turistbutikerna i staden Cherso trumpetar till exempel en turistslogan ut budskapet: ”45th parallell – the best zone for life”. Skojar de? Är det samma 45e parallell, där ön med de många stenarna finns, där Sisyphos barn i tystnad uträttat storverk för att överleva, vi talar om?

  Det är så att man vill skrika, peka ut ur staden, upp mot sluttningarna: ” Men ser ni inte stenarna? Ser ni inte stenarna?”

  Jo, det är hög tid att vi ser stenarna, ser förfädrens tålmodiga arbete för att skapa mening, för att skapa liv.

  De sköra olivträden, de små gröna oaserna där fåren ännu betar är små mirakel omgivna av generationers tysta, mödosamma arbete. Detta till synes ”grå” bygge, som lyser så vackert i solen, mot den röda jorden, mot det pinjegröna, och det himmels- och havsblå, detta arbete är ett monument av ödmjuk envishet.

  ”Du är Petrus, Klippan/Stenen, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”, heter det i Matteusevangeliet. Chersoborna har kanske inte byggt en kyrka, men ett slags helgedom är det man skapat, ett katedralbygge i öppen terräng, vars dimensioner få ännu inser omfattningen av, men som det är dags att vårda och uppskatta, för flera generationer framåt. En uppmaning som även kan riktas till de främlingar som av en slump råkat föra kosan mot Cres och blivit så ”bergtagna” av de första intrycken av ön, att de inte märkt denna märkvärdiga skatt som ön gömmer.

Christian Catomeris

Europakorrespondent SVT 2010-2014

Ett Kulturlandskap som ska bevaras

Besökaren som går ut i den lantliga omgivningen strax utanför staden Cres, kan inte annat än förundras över de enorma anhopningar av sten som breder ut sig och bildar en stege mellan jord och himmel. “Fina indove che l’ocio pol guardar xe masiere […] miliardi de piere grige e bianche / su par le gobe, so par le calanche”, som författaren Aldo Policek på öns dialekt beskriver dem i dikten Masiere (“Så långt ögat når finns stenmurar […] miljarder av gråa och vita stenar/ upp över puckelryggarna och ner till havsvikarna”).

De ljusa geometrier i kalksten – naturlig, grå polykrom – som under århundraden med stor kunskap anlagts av bondens hand, vilar på kullarna som omger staden och flyter gradvis ner för sluttningarna tills de går samman och blandas med det polykromt marina. Men det är inte enbart en visuell skönhet. Från den karga karstjorden som naturen bidragit med, har den kunnige, hårt arbetande jordbrukaren av nöd varit tvungen att omvandla sin livsmiljö. Den odlade arealen rymmer i sig sociala och ekonomiska val som är unika för ön.  Omvandlingsarbetet har, utöver bearbetning och förbättring av marken, även påverkat relationen mellan individerna och sammanbundit dem med deras habitat.

Den stora ansamlingen av arkitektoniska strukturer, som har gynnat odling av olika grödor och som fortfarande bidrar till odlingen av olivträd, är ”ett enastående exempel på mänsklig interaktion med miljön”, vilket är ett av kriterierna för UNESCOs definition för områden av särskild kulturell och naturlig betydelse. Det mänskliga arbetet som utförts i denna del av Kvarnerbukten passar väl in på denna definition och måste med rätta anses unikt, såväl i utbredning, som i kvalitet och mängd arbete utfört i Adriatiska havet och Medelhavet.

Den jordbruksmiljö som i olika former och strukturer dominerar hela ön – och i särskilt hög grad omgivningarna runt staden Cres – befinner sig idag i ett tillstånd av vanvård och förfall. Det kulturella territoriet som är frukten av tusen års erfarenhet, är i stort behov av skydd och bevarande om vi inte vill löpa risken av fullständigt förlora ett unikt mänskligt arv. Vår presentation syftar till att göra bofasta och besökare uppmärksamma på att det har varit invånarna i Cres som format sitt territorium, och att allt vi observerar är ett kulturverk, byggt under århundraden, om inte årtusenden. Landskapet sträcker därför utöver den estetiska dimensionen. Det innehåller historiska, ekologiska miljöer, byggteknik, socioekonomiska aspekter som relaterar till det förflutna, men som är giltiga även för nutiden. Genom att värdesätta den unika miljön kan invånarna i Cres få fördelar som går utöver en begränsad materiell nytta. De kan utvinna större fördelar för sig själva om de betraktar denna kulturskatt som del av det ”kollektiva kulturella minnet”, och medvetenheten om detta kan omvandlas till ”en garanti för framtiden.”