Torrmurar på ön Cres

När det gäller bevarande av miljön, kan man konstatera att studier och insatser för att vårda ett visst landskap kan inriktas antingen på territorier som aldrig påverkats av människan eller på att bevara miljöer där mänskligt arbete har varit dominerande. I Europa har den naturliga miljön humaniserats sedan slutet av istiden, ungefär för tio tusen år sedan. Vårt intresse fokuseras därför på förändringar i landskapet som ägt rum under historiens gång till följd av mänsklig bosättning och införandet av nya odlingar.

Införandet av olika grödor, framför allt olivträd är den främsta orsaken till byggandet av terrasser och där den största mängden arbete har investerats. Det är svårt att med tillförlitlighet kunna specificera under vilken förhistorisk tid olivträd och vinstockar började brukas på ön Cres, eftersom inga direkta undersökningar gjorts. De pollenstudier som genomförts på ön Mljet (ital. Melada) i södra Dalmatien på 1960-talet bekräftar hypotesen att de flesta förekommande kulturer är kopplade till människans bosättning. På Mljet har de pollenprover som tagits, dels från saltsjön Malo Jezero och dels från sötvattensjön Blatina Polje, styrkt frånvaron av mänsklig aktivitet under den neolitiska perioden och bronsåldern. Olivträd och vinstockar förekommer däremot under den grekisk-romerska tiden, 400 f.Kr.

Enligt den forskning som bedrivits i östra Medelhavet fanns odlade och/eller vilda olivträd på Kreta i slutet av den neolitiska perioden (4400-3500 f.Kr.). Under bronsåldern (2000-1500 f.Kr.) har olivkulturen etablerat sig på Kreta och i nära anslutning till andra städer på Peloponnesos (särskilt under den minoiska perioden), för att sedan sprida sig till andra närliggande regioner genom en allt intensivare sjöfartstrafik.

Under samma period hade Cres en odlingskapacitet, eftersom ön dominerades av castellieri. Det var bosättningar som byggdes på öns höjder nära de centra som idag heter Osor, Ustrine, Orlez, Filožići och Cres. I vilken utsträckning en olivodlingskultur har varit utbredd på ön är för tillfället svårt att uppskatta. Studier av J. Ċus-Rukonic på öarna Cres-Losinj bekräftar i alla fall att denna kapacitet fanns och styrker förekomsten av olivträd under den neolitiska perioden, om än inte i form av ”en standardiserad jordbrukskultur”. På det hela taget kan sägas att olivträd, även om det än så länge inte gjorts omfattande vetenskapliga observationer, förekom i vegetationen på ön Cres ända från antiken. De fanns förmodligen som ett normalt inslag i Medelhavets flora och var knutna till territoriet som en följd av mänsklig bosättning. Att en olivkultur kunnat få fäste och utvecklas på Cres beror på den nära relationen som uppstått mellan människa och gröda. Det leder vanligtvis fram till en större kunskap om kvaliteten på vegetationen och till ett naturligt urval av de träd som visat sig vara mest användbara. Att det under tusentals år funnits en sådan relation på ön, om än inte i form av medveten och planerad användning, är i vilket fall som helst en grundläggande förutsättning för framtida exploatering i en mer standardiserad form.

Landskapsarkitekturen på Cres och dess datering

I princip kan man påstå att hela uppsättningen av stenkonstruktioner (terrasser, gärdsgårdar, murar etc.) som i dag utgör en del av landskapets arkitektur, kan vara nyckeln till att förstå kronologin i utvecklingen av själva landskapet. Om man formulerar problemet på liknande sätt i förhållande till det kretensiska landskapet, så konstaterar forskarna Oliver Rackham & Jennifer Moody att ”we do not have that key” (”Vi har inte den nyckeln”). Med hänvisning till landskapet Cres, kan man anta att byggnationer i vissa delar av ön går tillbaka till neolitisk tid, andra till bronsåldern, ytterligare andra till grekisk-romersk tid. De var uppförda i närheten av bostadsområden, vilka inte kunde ha existerat utan en nära ekonomisk verksamhet (jordbruk, boskapsskötsel). Huvudparten av stenkonstruktionerna har uppförts under de 400 åren av venetianskt styre och under de 130 åren av österrikiskt styre.

Trots svårigheterna att bestämma ålder på artefakterna skulle vissa forskningsmetoder kunna göra det möjligt för oss att erhålla en mer exakt datering, t.ex. om prover av växter och rötter på sedan länge övergivna platser utfördes med kol-14-metoden i syfte att fastställa åldern på stenartefakter som förutsätts vara äldre än själva växten. Genom undersökningar av bosättningar som går tillbaka till antiken kan vi få viktig information om man länkar de arkeologiska och osteologiska fynden till fyndplatsen.

Castellieri

En särskild omständighet kan hjälpa oss att förklara artefakterna i sten på Cres, nämligen om dessa konstruktioner kopplas till en mycket avlägsen tid.  Castellieri är de äldsta bosättningarna på ön som går tillbaka till sen neolitisk period (6000-4000 f.Kr.). De observationer som hittills gjorts (av Carlo Marchesetti, Jasminka Ċus-Rukonic, Vladimir Mirosavljević, Nikola Stražičić), påvisar att gärdsgårdar och murar i vissa fall liknar de som förekommer på andra platser på ön. De murar (i två rader – en insida och en utsida av stenblock med krossad sten i mitten som fyllning) som upptäcktes av arkeologer på1930-talet i ”castelliere” Pukonjina (Cres), skulle kunna utgöra en första version av de murar som byggdes runt olivlundar, men som i utförande, mångfald och användning skiljer sig mycket från de strukturer som idag omgärdar olivträd och vinstockar.

 ”Castellieri” måste betraktas som permanenta bosättningar, medan den tidigare dominerande teorin hävdade att dessa platser byggdes för försvar och som tillfälliga boplatser. Nya studier inom områden längs den franska medelhavskusten visar att anläggningar byggdes på höjder av miljöskäl och var av stabil karaktär, eftersom de ansågs långt mer hälsosamma än kustbosättningar, som angreps av insekter på grund av osund omgivning och myrar. Endast under den romerska perioden förekommer en betydande förskjutning av bosättningar mot kusten som ett resultat av romarnas kunskaper om reglering av floderna och dränering av ohälsosamma kustområden.

Orterna Lubenice (ital. Lubenizze), Dragošetići (ital. Dragoseti), Predoscice (ital. La Sella), Filožići (ital. Filosici) och Pernata har en habitat struktur som liknar castellieri. I närheten av de ovan nämnda platserna på Cres finns alltid plana områden av mindre storlek tillräckliga för odling av spannmål, vinstockar och grönsaker. Inhägnader och ”masiere” ger intrycket av att ha byggts mer för bete än för jordbruk. I detta sammanhang är det inte fel att påstå att landskapsförändringarna på Cres har påbörjats från höjderna på ön, där ”castellieri” var placerade, för att sedan gradvis fortsätta nerför sluttningarna.

Med ett sådant synsätt på förändringen av öns landskap kan man vidare dra slutsatsen att de två huvudsakliga ekonomiska verksamheterna, vallning av djur och jordbruk är samtidiga, men under perioder har den ena fått företräde framför den andra och vice versa. Sådana indikationer angående komplementerande aktiviteter finns redan i Grekland år 400 f.Kr.

Förhållandet mellan odlingar och terrasser i modern tid

För öns senare historiska perioder finns ingen uttrycklig dokumentation eller specifik information om terrasserna. Vi måste referera till det som rapporterats med hänvisning till införandet och ökningen av olika ekonomiska aktiviteter och odlingar, och använda dem som indikatorer för hur stenartefakterna byggdes. I staden Cres första Stadgar daterade till år 1300, och som redovisar ännu äldre seder, nämns ofta beteskulturen – och ibland vissa murar, som tjänar till att ge skugga åt fåren – men ingenting om terrasser för jordbruksändamål. Petrisso de Petris får den 4 februari 1504 tillstånd att ”redure desmesteghi” (”att odla och ympa”) några vilda olivträd i Stanzia S:t Biagio och, som en följd av framgången med detta initiativ, utvidgades arrendet några år senare (1508) till att gälla ytterligare tjugo plantor. År 1550 grundades Fondaco (oljemagasinet) för att klara av den stora bristen på olja. Denna dokumentation antyder att ”olivkulturen runt staden Cres ännu inte hade den omfattning som den fick senare” (C. Hugues i Cavallini, ”Brev till jordbrukarna i Cherso”). Under de första decennierna av sextonhundratalet bestämde Venedig att oljeproduktionen skulle öka, och utvidgade odlingen till regionerna Istrien och Dalmatien, dels för egen ekonomisk vinning och dels för att kompensera för bristen på olja, som till stor del importerades från Apulien. Efter en noggrann granskning av Fondacos böcker förväntade vi oss en omfattande och detaljerad bild av årsproduktionen, men tvärtom noterades endast sporadiska försäljningar och inköp av begränsade mängder olja under den undersökta perioden på 21 år (1616-1637).

I det arbete som franciskanermunken Josip Vlahovic gjort, är den första notisen som återges i klostrets arkiv från 1496 och registrerar en jordlott med olivträd, fruktträd och vinstockar. Efter en tid förändras gradvis både ägandeförhållandena och utbyggnaden av det odlade området, som utökas med olivträd, för att under det sena sextonhundratalet och början av sjuttonhundratalet resultera i en systematisk odling. Observationerna avses endast gälla mark som ägdes av klostret på 1600-talet (åren 1652,1653,1682,1683) under vilka ” vennero scavate fosse” (”det grävdes gropar”) och planterades olivträd. I det citerade arbetet beskrivs utförligt olivkvarnen som ägdes av klostret: dess produktion, storleken på arbetsstyrkan och arbetarnas ersättning. Vi får också kännedom om att antalet oljekvarnar i Cres år 1668 uppgick till tre, och år 1698 till sju stycken. De uppgifter som samlats av Vlahović tyder på att det i början av 1608 endast fanns två oljekvarnar i Cres: munkarnas och benediktinernunnornas. Det utesluter å andra sidan inte möjligheten att det användes andra metoder för oljeproduktion på ”antico modo semplice” (”gammalt enkelt sätt”). Från samma källa får vi också veta att ökningen av odlad mark för olivträd utvecklades långsamt under den venetianska perioden, dvs. under de sista decennierna av sjuttonhundratalet. Orsaken till långsamma takten beror (enligt författaren) på den pågående konflikten om fårbetet och de beslut som kommunen tagit, eftersom man fruktade för invånarnas hälsa om inte tillgången på kött säkrades.

När Alberto Fortis landsteg på ön år 1770 (A. Fortis, Saggio d’osservazioni sopra isola di Cherso-Osero 1771) njuter han av ”det vackraste skådespel” i Cherso-bukten – av ”trädgården” som han kallade det. ”Variationen av grönska i olivträd, vinrankor och odlingar i allmänhet, som på avstånd bildar ett helt fält av olika färgnyanser, är ett njutbart skådespel bortom alla uttryck”. Utöver panoramabilden uttrycker abboten beundran för böndernas strävsamhet, och han beskriver de varierade odlingar som upptog terrasserna, även om oljeproduktion var den dominerande – vid denna tid var den beräknad från 1932 till 2257 hektoliter per år.

En betydande ökning av oljeproduktionen ägde rum efter år 1797 i och med fördelningen av mark att ”gräva” inom området Ponta Grassa, som motsvarar det område som idag sträcker sig från den gröna fyren vid inloppet till Cres och fram till inloppet i Nedomisje. Den viktigaste utvecklingen ägde rum på artonhundratalet, med årgångar mer eller mindre rika på oliver. År 1853 uppgick den totala produktionen till 2000 tunnor och år 1868 var 24 oljekvarnar aktiva från november till juni.

Om vi hittills främst har behandlat produktionen av olja, som under vissa perioder av olika skäl varit ekonomisk fördelaktig beroende på klimat, jordmån, mängd arbete som krävts och venetianska intressen, måste vi beakta att vinodling och vinframställning under många århundraden har varit en viktig ekonomisk resurs. Vi har inte uppgifter som rör utvidgningen av den areal som planterades med vinstockar och den mängd vin som producerades under århundraden tillbaka. Vi vet däremot genom rapporter i kommunfullmäktigeböckerna, att medborgarna ofta klagade över det låga priset på vinet som var oförändrat under två århundraden. Dessutom togs kontinuerliga beslut av kommunfullmäktige att genom auktion ge tillstånd för inkassering av skatt för vinet till den högstbjudande. Under en senare period bredde vingårdar ut sig över bergssluttningarna ovanför stadens centrum, för att senare ersättas av krysantemumodling för produktion av naturlig pyrethrum.

”Brev till jordbrukarna i Cres” (”Lettera agli agricoltori di Cherso”,1900) av Cavallini är en klar uppmaning att inte envisas med ytterligare odling av vinstockar och vanvård av olivträd, för till slut kommer de varken ha det ena eller det andra utan hamnar i misär. Anledningen till att bönderna i Cres under en period av tjugo eller trettio år i slutet av artonhundratalet, aktivt hade ägnat sig åt vinodling, berodde på att phylloxera hade förstört vingårdarna i Västeuropa men ännu inte spritt sig till regionerna Istrien och Dalmatien. Den påföljande bristen på vin gjorde att produkten kunde säljas till förmånliga marknadspriser. Den explicita uppmaningen från Cavallini och professor Carlo Hugues var att inte plantera nya amerikanska vinstockar som krävde djupare jord och därför mer uppröjning, pengar och arbetskraft: ”Men om ni nu i stället börjar beskära olivträden kan saker och ting snart förändras till det bättre”, och professorn tillägger: ”och ni sätter värde på arvet ni fått från era förfäder”.

Det som hittills har sagts visar att omvandlingen av landskapet har genomgått alternativa faser vad gäller typ av odling. Behovet att bearbeta jorden ska inte kopplas till en enda gröda utan kunde variera under århundradena alltefter tidens behov. Till slut fick olivodlingarna företräde. Vi uppskattar att det skedde gradvis och inte kan knytas till en specifik händelse eller ett visst datum. Vi är fortfarande av den åsikten att en del av denna omvandling skedde före femtonhundratalet, även om odlingen kan ha varit av en annan sort, till exempel vinodling.