Torrmurar på ön Cres

Några studier av östra medelhavsområdet behandlar kulturlandskap bestående av terrasser och stenmurar. I en studie om Kreta hävdas att dessa artefakter ”är det mest iögonfallande tecknet på ett medelhavskulturlandskap, men bland de minst förstådda.” Om denna observation appliceras på specifika fallet med vår ö, måste vi enas om att Cres kulturlandskap inte bara är oförstått, utan i stort sett okänt. Det massiva komplexet av stenstrukturer – förutom att visa hur livsnödvändigt brukandet av marken var – indikerar dessutom ”förhållandet mellan produktionsmetoder och former av social och ekonomisk organisation.” Den speciella sammanflätningen av fysisk miljö med ”graje”, ”klanez” och ”pocivalić” (dialektala benämningar på stenstrukturer) och den sociala miljön, definierar öns mikrokosmos, där grannförbindelser och släktskapsband är typiska egenskaper hos ett bondesamhälle. Det grundas på ömsesidig solidaritet och ömsesidigt utbyte av specifik kunskap, och gäller såväl för odling av jorden, som för byggande av ”masiere” (stenmurar). Slutresultatet av denna fusion mellan sociokulturella och fysiska egenskaper utgör en i sig sluten ekonomi som ännu inte förmått ta itu med en bredare marknadsekonomi.

Denna kultur som inriktar sig på förändring av territoriet för att tillgodose befolkningens ekonomiska behov, finns även i andra delar av östra medelhavsområdet, men på Cres antar den originella former anpassade till öns egenartade geologiska natur. Det bör uppmärksammas att termen ”masiere”, som vanligen används för att definiera stenmurarna, är inte en benämning från Cres, utan av venetianskt ursprung. På Cres används samma ord för olika typer av stenmurar med olika användningsområden – på kroatiska benämns de vanligen gromače. Trots att dessa konstruktioner upptar en stor del av, och är tydligt synliga i landskapet på Cres, finns lite eller ingen kunskap om deras ursprung, ålder, användning eller typologi. Ännu mindre är känt av det värde de har, om de betraktas som en representation för ett av de mest slående uttrycken av mänskligt arbete i omvandlingen av öns territorium och kultur.

De ekonomiska aspekterna har under århundradenas gång konsoliderats i och med övergången från beteskultur till jordbruk; det har oundvikligen lett till manipulation av miljön för att få en ökning av livsmedelsproduktionen och möta behoven för överlevnad, trots att klimatet och de geologiska komponenterna medförde betydande svårigheter. De resurser som fanns tillgängliga för att tillgodose dessa behov var beroende av två faktorer: typ av mänsklig verksamhet och typ av territorium. Även under blomstrande perioder – när djuren överlevde torka och epizootier (djursjukdom) – förmådde landskapet inte livnära ett stort antal betesdjur inom öns gränser. Territoriets ”carrying capacity” (”bärande kapacitet”, en förklaringsmodell utvecklad av Begon M. et al. 2006) hade nått sin gräns och Cres tvingades tillgripa ny teknik, nya grödor och områden för att tillgodose sitt livsbehov. Ny mark måste utvinnas med litet kapital och mycket arbete.

Jordbrukarens vilja att öka sin produktivitet hämmades allvarligt av bristen på viktiga grundförutsättningar för utveckling, till exempel tillgången på energi, vatten och naturliga näringsämnen i marken. Dessa element måste på något sätt tillföras eller bytas ut. Det första elementet (tillgänglig energi) – exempelvis användningen av innovativ teknik – var under flera sekler av flera skäl svår att tillämpa. Utöver att vara svårtillgänglig, skulle den inte ha varit till hjälp med tanke på att naturen i området krävde en fragmenterad odling, där det till och med var svårt att använda plog. Av denna anledning bar bonden på Cres alltid, tillsammans med säcken, en hacka på sin axel när han gick ut på fälten. Vattnet var, med några undantag, alltid knappt och en systematisk bevattning av jorden har aldrig funnits på ön. Näringsämnen kunde inte heller tillföras, och stallgödsel användes sällan. Jorden på Cres måste brukas utifrån de förutsättningar som naturen själv erbjöd: kalksten, bondens hantverk i enorma mängder och boskapsskötsel. Enligt vår mening visar dessa antaganden att en spannmålskultur, med vissa begränsade undantag, under århundraden inte var möjlig. Bonden, olivträdet, vinstockarna och fåren var de enda tillgängliga och lämpliga resurserna för denna typ av miljö.

Topografin runt staden Cres antar därför en struktur som speglar användningen av marken beroende på dess läge i förhållande till staden. Den motsvarar en modell som vanligen beskrivs av geografer för mark som erövrats av människan alltsedan neolitisk tid (för ca 10 000 år sedan), och som delas in i: hortus, ager, saltus och silva. I närheten av staden finns trädgårdar och intensivt odlad mark med användning av naturliga gödningsmedel. På platser längre bort från centrum finns delvis naturgödslade jordar. Ännu längre bort finns områden reserverade för fårbete och bortom dem slutligen skog. I närheten av Cres stad sträcker sig odlade områden över en bred radie upp till toppen av kullarna och ner till stränderna vid havet för att bilda något som liknar en naturlig amfiteater av murar och terrasser. I denna amfiteater framträder ett av de mest unika kulturella uttrycken för mänskligt arbete, där bonden med hjälp av sten och stor möda lyckats forma sin livsmiljö och trygga sin försörjning. Från en ytlig undersökning av dagens odlingslandskap skulle man lätt kunna dra slutsatsen att odling av olivträd har varit dominerande under de senaste århundradena. Så är inte fallet. Andra grödor har, som det kommer att framgå under övriga rubriker, dominerat jordbruksmiljön och terrasserna.

Cres har några unika egenskaper som skiljer den från andra ställen längs östra Medelhavskusten, både i utnyttjandet av marken och i byggandet av terrasser och gärdsgårdar. På vår ö har man varit tvungen att befria och flytta ett kalkstenslager för att komma fram till odlingsbar mark för att därefter med alla extraherade stenar kunna bilda de strukturer som i kvantitet, uppfinningsrikedom och mängd arbete är typiska för Cres.  I andra geografiska områden i östra Medelhavet – som beskrivits i olika verk – har de stenar som avlägsnats inte i första hand använts för att befria jorden från ett kalkstenslager utan för att bättre utnyttja nivåskillnader och skydda miljön.