Torrmurar på ön Cres

Mängden och mångfalden av stenartefakter i området runt staden Cres väcker spontant frågorna: Hur länge har dessa verk funnits? Hur många arbetare har krävts för att slutföra verken? Hur organiserades arbete kring dem? Samma frågor har ställts i andra territoriella sammanhang, men forskningen har ännu inte kunnat ge uttömmande svar. Det uppskattas att några stenmurar på Kreta går tillbaka till bronsåldern, och de första exemplen på terrasser, som hittades 1987-88 av Julie Ann Clark på den lilla ön Pseira (i närheten av Kreta), består av cleck-dams (dammar). I Limnos, nära Mykene på Peloponnesos, i ett område som domineras av torr och hård kalksten, påträffades små landområden ordnade i terrasser som byggts genom att man samlat ihop en stor mängd stenar i ”massiva, oproportionerliga och överlappande” murar som mycket liknar s.k. menik på Cres.

Brittiska och amerikanska forskare uttrycker ofta förvåning – och vi förundras också – över att ingen arkivhandling, ingen historisk eller litterär rapport berättar om deras existens (med undantag för en mycket kort avsnitt i Odysseen). För Cres gäller samma ovisshet. Det finns inga data som beskriver uppförandet av dessa murar. Det beror antagligen på det faktum att murarna byggts av enkla människor som i allmänhet inte varit vana att dokumentera resultatet av sitt arbete. Dessa ”masiere” (stenmurar) utgör och definierar ”de fattigas åker” och representerar det omfattande arbete som utförts för att kompensera bristen på mark – ett arbete absolut nödvändigt i tider av nöd. Historiska källor som konsulterats ger inte någon hänvisning till dessa murar och deras användning. En indikator på hur gamla konstruktionerna är, kan indirekt tillhandahållas av förhållandet mellan storleken på arbetet och de ”dyrbara armar” som var tillgängliga. Antalet invånare i staden Cres uppgick under en period av tre århundraden (1550-1850) till 2500 – 3000 individer med en arbetande befolkning på 250-300 personer (av venetianarna kallade ”homeni de fato”), bland vilka i sin tur ett ännu mindre antal kunde ägna sig åt jordbruket. Det är osannolikt att en sådan population som inte hade tillgång till slavar eller extern arbetskraft – något som historiskt aldrig förekommit på Cres – kunde ha haft den fysiska förmågan att utföra ett sådant omfattande arbete under relativt kort tid. Det är mer troligt att omvandlingen av territoriet har pågått under många århundraden. På grund av den långa tid som det tagit att uppföra dessa stenartefakter, kan man tänka sig att det skett en överlagring av nya strukturer på de gamla, eller en renovering av vissa delar på en tusentals år gammal grund.

Typ av terrasser

Terrasser finns av olika typer: parallella trappor, svängda trappor, avsatser i flätad form (sicksack), fickterrasser, fältterrasser, damm-terrasser i smala pass, damm-terrasser i kuperad terräng, falska terrasser, antropogeniskt lutande och liguriska terrasser. Dessa terrassformer tjänar till att omfördela sedimentet (markens bördighet), att underlätta penetration av rötter (särskilt av olivträd som använder fukten från kalksten), att minska lutningen av berget, öka absorptionen av regnvatten och kontrollera erosionen. Terrasserna är relaterade till markens pedologi och morfologi och förekommer ofta på jordar av kalksten och märgel. Själva syftet med dem är detsamma i alla kulturer i Medelhavsområdet, oavsett om de är kretensiska, grekiska eller på Cres, men mängden arbetskraft och energi som krävts att bygga dem är sinsemellan väldigt olika.

En del av de terrasstyper som beskrivs ovan förekommer också på Cres, där kan man dock observera ett speciellt sätt att exploatera marken som går under namnet graja. I fallet Cres har tekniken att bygga terrasser anpassats till den särskilda karaktären och formen på marken och tillgängligheten till materialet. Den stora mängden stenar avlägsnades och ackumulerades vid kanten av odlingsområdet och stora stenhögar skapades, så kallade menik. Vid en första anblick verkar de vara en del av landskapets naturliga utseende. Till en början tjänade den frigjorda ytan förmodligen främst som betesmark för att efter en andra rensning användas för odling av spannmål, varvat med odling av olivträd och vinstockar.

Terrasseringen och de arkitektoniska formerna av olivlundar på Cres

Den jordlott som erhålls mellan två menik bildar en graja. Inne i grajan finns det olika strukturer som tjänar till att jämna marken, stödja murarna, skydda från vinden osv. Delvis liknar de den typ av terrasser vi känner till och som vi tidigare nämnt, men på Cres har konstruktionerna skillnader i linjäritet och regelbundenhet, eftersom de antar former anpassade till den plats och typ av mark de befinner sig på. Av högen med stenar skapade murmästaren, efter ett noggrant och skickligt urval, en väldefinierad struktur där var och en av stenarna hade sin naturliga plats beroende på vilken typ av material som fanns tillgängligt för att till slut bilda den mångfald av artefakter som nu finns i landskapet.

Med kalkstenen som råmaterial kunde hantverkaren och bonden uppföra en mångfald av torrmurar. Beroende på markens krav, väderförhållanden eller människans behov kan de vara: dubbla, enkla (ugnoli), till stöd (scarpa och controscarpa), skydd mot erosion (barbacani) eller för vila och rast (pocivalić).

Den dubbla muren befinner sig i de flesta fall på var sin sida av vägen; dess höjd och bredd fick anpassas till typen av mark och den mängd material som fanns tillgänglig, och för varje väg skapades olika former och stilar. Murarna som definierar vägarna är vanligtvis högklassigt utformade: fasta, stabila och konstfullt avslutade och med den vackraste sidan utåt mot vägen. Eftersom de var placerade på de mest utsatta och frekventerade ställena blev de ofta kritiskt granskade av de dagligen förbipasserande. För att säkra stabiliteten och kunna bära upp den stora vikt, som en sådan konstruktion medförde, var muren tvungen att vila på berggrunden, och endast i sällsynta fall var det nödvändigt med dikning för att garantera murens stabilitet och säkerhet.

På den uppodlade marken har de enkla murarna (ugnoli på dialekt) samma bredd som en enda sten, men dessa är inte särskilt ofta förekommande, eftersom de bedömdes ha liten betydelse för odlingen. Men på de mest vindutsatta ställena byggdes ugnoli med en speciell teknik för att skydda olivträden mot bora och nordlig vind, utan att för den skull rasa.

De stödmurar som bildar terrasser var nödvändiga för att förhindra att de ackumulerade stenarna eller den samlade jorden skulle glida ner där marken sluttar. De murar som är till för att hindra att stenarna kanar ner på den odlade jorden (contraforte, scarpa, controscarpa) är generellt låga och placerade bredvid ”masieroni” (menik). De så kallade barbacani används för att förhindra erosionen och för att undvika glidningen av odlad mark. Denna typ av murar varierar mellan 30 och 150 cm på höjden och mellan 40 och 150 cm på bredden. Samma beteckning används av vissa lantbrukare även för stödmurar  och för terrasser. När barbacani har mindre storlek kallas de barbakanić (liten barbacan).

Stora ”masiere” eller ”menik” symboliserar den stora mängd arbete som krävs för att befria marken från stenarna och göra den odlingsbar. De stenar som blev över efter att murarna byggts samlades i enorma massor på vardera sidan om ”graja”. Den mängd arbete som krävdes för att flytta en sådan kvantitet av stenar i högar med en höjd på över 2-3 meter, innebar enorm kraftansträngning och slit. En mindre mängd stenar, så kallade menicić, samlades vid en ytterligare rensning av terrängen i små högar.

Utöver att ägna sig åt plöjning av jorden, anordning och plantering av träd fick bonden delta i eller bidra till förverkligandet av de arbeten som beskrivits. Murarmästarna, i stort sett anonyma, som anställdes enbart för att uppföra ”masiere” och andra byggnader, var såvitt vi vet, få till antalet. Jordbrukarna som ägnade sig åt odling av olivträd och vinstockar försökte dra nytta av deras yrkeskunskaper för de verk som var svårast och som krävde noggrannhet och specifika kunskaper. De högre och tjockare murarna, som vanligtvis kantar stigarna, är vad gäller säkerhet, funktionalitet och värde frukten av mästarnas yrkesskicklighet. De hade högre lön och deras arbetsdag värderades dubbelt så mycket som en bondes.

Till alla ”graje” kopplades väginfrastrukturen, som består av kullerstensstigar, gränder (klanez) och trappor. Vid korsningar eller strategiska punkter placerades rastplatser för att tillfälligt lägga av tunga laster eller som en möjlighet att träffas (pocivalić). Liksom för de andra konstruktionerna kan man även på vägarna lägga märke till hantverkarens skicklighet i användningen av kalksten för varje specifikt ändamål: att minska och underlätta flödet av regnvatten, skydda vägbeläggningen, minska sluttningen och göra det lättare och bekvämare för människor och djur att färdas.

Beräkningar och mätningar av stenborttagning

I en del studier på europeisk nivå (Progetto Alpter) gjordes mätningar som visar mängden material och arbetsinsats som krävs för att bygga terrasser på olika platser på kontinenten.

Alpi Marittime: konstruktionen av en mur 2,5 m lång och 1m hög kräver 1.5 m³ stenar för fasaden, 1 m³ för fyllning och 0,25m³ jord. Det krävs 4-5 timmars arbete och det nödvändiga materialet uppgår till 6 ton. Iordningställandet av en sluttning i terrasser skulle enligt beräkning kräva 200-300 dagars arbete per hektar.

Enligt beräkning av en annan forskare (Ph. Blanchemanche, Bâtisseurs de Paysages, terassement, épierrement et petit hydraulique agricole en Europe XVII-XIX siecles) år 1990 uppskattades att det till ett område på 10 km² uppodlat till 60% behövdes från 120.000 till 180.000 dagars arbete, motsvarande en period mellan 8 till 30 år, om man disponerade en aktiv arbetskraft på 20-50 individer. Detta tyder på att en del sluttningar kan ha varit terrasserade under en period av 50-100 år.

I  Remo Terranova, i området Cinque Terre, Italien, fordrades för byggandet av torrmurar på en linjär sträcka av ca 6720 km, 8,4 miljoner kubikmeter stenmaterial för att anlägga 2000 hektar vingårdar.

I den citerade publiceringen av Cavallini (under rubriken Historia) finns en bilaga skriven av Dr. Antonio Petris och ingenjören Nicholò Bolmarcich. I deras undersökning utförd år 1900, framkom att på 15 hektar (skilda i ytstorlek och terrängens beskaffenhet) av totalt 1288 hektar med olivodlingar nära stadens centrum visade sig en odlingsintensitet av ca 249 plantor per hektar, totalt 320 723 olivträd. Det som mest drar till sig vår uppmärksamhet är proportionerna mellan gröda och borttagen sten. Av 1288 hektar, är 13/40- delar (418,40 hektar) upptagna av stenar i form av: gränsmurar, terrasser barbacani, scarpe och controscarpe, stenrösen (menik), gränder etc. 5/40-delar (161 hektar) av samma totala areal är odlad, men med låg produktivitet, medan resterande 22/40-delar (708,40 hektar) är beväxt av olivträd. Att 48% av den observerade ytan är täckt med stenar borttagna från samma jord ger en indikation om den stora mängd arbete som lagts ner.